Jag har en dröm…

En av grunderna i mitt aktiva och idrottsliga liv är orienteringen. Jag orienterade från det att jag var 9 år tills jag var 18-19 någonting. Och jag älskade det!!!

 

Jag spelade fotboll också, men det var nog mycket för att jag kommer från Degerfors och där spelar man fotboll. Alla mina vänner spelade i laget och det var en gemenskap som jag också älskade. Fotbollen har gett mig extremt mycket i form av kamratskap och laganda. Jag har spelat ett par säsonger fotboll här i Linköping också. Likaså nu gav det mig en social gemenskap som är svår att slå. Men jag har alltid varit mer en slitvarg än en teknisk spelare. Jag har aldrig briljerat, men jag orkar när ingen annan gör det.

Trots att det var jättelängesedan jag orienterade så tänker jag alltid på den idrotten med värme i hjärtat. Närheten till naturen är fantastisk. Jag som individ måste använda min hjärna. Jag gör aktiva val ute i skogen för att spara tid och energi. Träningen som kroppen får av löpning i terräng är fantastisk. Jag läste idag en artikel om att man från och med 2012 inför fri starttid för vissa klasser på O-ringen. Detta för att föräldrarna ska hinna springa med sina barn och sedan själva kunna springa en klass som inte är motionsklass. Detta får mig att tänka på hur familjevänlig denna sport är. Alla kan vara aktiva och engagerade. Hela familjer lever orienteringslivet på helger med resor till tävlingar. Man är som en enda stor familj. Mina föräldrar orienterade inte. Det var jag som började och drog även med mig min syster Cissi. Men mamma och pappa levde orienteringslivet ändå. De var med på massor av tävlingar. De tog med husvagnen till Ungdomens 10-mila och hjälpte till med kringarrangemangen som det innebar. De var med på alla O-ringen jag och min syster sprang. Jag tror inte de kände det som ett tvång. Jag tror de tyckte lika mycket om det som de föräldrar som sprang själva. När jag började springa så fick jag ha följeslagare med på tävlingarna. Det var några föräldrar i klubben som engagerade sig i mig och hängde med mig runt fast jag inte var deras barn. Klubben var som en enda stor familj.

Jag har en dröm om att något år snart springa O-ringen igen. Det är från denna tävling jag har en av mina största meriter. Som 15-åring kom jag 5:a i min klass. Jag kommer än idag ihåg jaktstarten sista dagen. Jag gick ut som åtta och fick då ha en speciell nummerlapp. Jag var alltid bra på att springa och jag såg hur jag sprang om några av konkurrenterna. Den känslan gav självförtroende och styrka. Det räckte inte ända till pallen, men jag var så glad i alla fall… Så jag kanske ska ta mig i kragen och testa ett par träningar med LOK. Och om ett par år, när O-ringen går inte allt för långt härifrån, så kanske jag står på startlinjen.

Jag vill att mina framtida barn ska få växa upp och fostras inom idrotten. Givetvis är det ett val som de kommer få göra själva, men jag hoppas ändå att jag kan ge dem en inkörsport och att de kan se fördelarna med att vara aktiva inom idrotten. Jag är uppvuxen med idrott och jag anser att det har gjort mig till en starkare människa. Både fysiskt och psykiskt!